Frihet har ett dyrt pris – som vi alla får betala

Nu när våra grannländer öppnar upp samhället, mor- och farföräldrar får träffa sina barnbarn efter två månader isär, så undrar jag när det ska ske i Sverige.

Den svenska strategin har många brister, men allra mest brister den i frågan om jämlikhet och solidaritet. För nog är det inte en strategi som gynnar alla och onekligen är det en strategi som har delat svenska folket och misslyckats med att skydda dem som den var avsedd att skydda.

Den svenska strategin grundas i ett par tidiga, mycket viktiga och alldeles för optimistiska antaganden om sjukdomen covid19, bland annat om asymptomatisk smittspridning. Välbehövd testkapacitet står outnyttjad, pga byråkratiska trösklar och Folkhälsomyndigheten nekar till användning av app för att kartlägga spridningen, vilket många länder anammat.

Men mest av allt är det en strategi full av motsägelser och med stort tolkningsutrymme. Inhemskt hör vi ofta ordet flockimmunitet, något som Folkhälsomyndigheten förnekar i utländska medier vilket även svenska utrikesministern tydligt förnekat i intervju med CNN. Vi gör samma sak som alla andra länder, planar ut kurvan så vården hinner med, brukar Folkhälsomyndigheten påpeka. Vården, som har samlat krafter och mobiliserat sig på ett sätt aldrig tidigare skådat, vårdplatser har skapats genom att sjuka personers vårdbehov skjutits på en mycket oviss framtid.

Hittills har den svenska strategin resulterat i onödigt lidande och för Folkhälsomyndigheten, överraskande höga dödstal. En myndighet som samtidigt stoltserar med att svenska folket är så bra på att följa rekommendationerna. Men till vilken nytta, när rekommendationerna inte är bra nog?

När man låter en dödlig och mycket smittsam sjukdom passera igenom befolkningen, hur kontrollerat man än tycker sig göra detta, så är det några samhällsgrupper som får ta smällen. Det är de svagaste, de äldre, de redan sjuka men också de som helt enkelt saknar möjligheten att skydda sig.

Nu när krisen är här, ser vi vilka som står i frontlinjen, inte är det vi som sitter hemma och gör PowerPoints, som går ut på morgonen och riskerar vår hälsa utan det är vårdpersonalen, föreskolelärarna, poliserna och alla andra med samhällsbärande funktion. Var är solidariteten gentemot dessa, ofta så kallade hjältar? Hur länge ska de orka kämpa för ett samhälle som tidigt bestämde sig för att konstatera att viruset inte kan stoppas, samma virus som resten av världen erkänt som ett hot, vilket med alla krafter måste stävjas?

Den svenska strategin går ut på att den del av befolkningen ska se till att skapa flockimmunitet och en annan del ska plana ut kurvan. Det inses med lätthet att en och samma individ inte kan göra båda. Och låt oss tala klarspråk om just ojämlikheten i en sådan strategi. Vi vet att Sverige befinner sig i ett semilockdown där de som har möjlighet att skydda sig och sin familj, gör det. Jobba hemma, undvika kontakter, undvika lokaltrafiken, undvika sjukhus och till och med beställa hem alla förnödenheter. Det är ett lyxigt liv få förunnat.

De svenska dödstalen i covid19 jämfört med våra grannländers, vittnar om en framtida skamfläck i svensk historia, som jag redan nu befarar över att en dag behöva förklara för mina barn. Det finns så många kreativa argument varför dödsfall är bättre nu än sen, men låt oss fråga oss själva, skulle jag hellre dö till midsommar eller till jul? Vill jag hellre fortsätta vara frisk eller hjältemodigt offra mig för den mytomspunna flockimmuniteten? Och när andra länder får andra och tredje vågen, trots att de har mycket lägre samhällsspridning, får onekligen Sverige också andra och tredje vågen, bara på en mycket högre nivå.

Ett land som kraftigt lyckas bromsa smittspridningen en gång, kan göra det igen. En befolkning som ser de positiva effekterna av sina uppoffringar är villiga att göra uppoffringar igen. Och däremellan kan sjukvården återhämta sig, mor- och farföräldrar kan krama sina barnbarn. Men hur reagerar en befolkning som under två månaders tid har propagerats med en arrogans bestående av löften om ekonomisk framgång, hopp om flockimmunitet och smicker för sin egen förmåga att lyda rekommendationer, när den följt alla rekommendationerna, gjort många uppoffringar, men får väldigt lite för det? Och framförallt, hur länge orkar denna befolkning utan något faktiskt ljus i sikte, då vi än så länge vet väldigt lite om och när flockimmunitet inträffar.

Att leva i ett samhälle där många är smittade men flockimmunitet är långt borta är som att röra sig igenom ett minfält. För många av oss är minerna kanske ofarliga, även om nya studier visar att långsiktiga hälsoskador hos vissa som överlever covid19 kan förekomma. Men för vissa andra av oss innebär varje litet steg ute i samhället, ett hot för livet. Likt min pappa med dubbelsidig lungcancer. När pappa får en kallelse till vårdcentralen för sitt regelbundna blodprov, är det för honom lika med livsfara. Någon av dem han möter, kan bära på smittan utan att veta om det och smitta vidare, det finns så många studier på just detta, att det kan vi nu med all säkerhet säga. Någon skyddsutrustning finns inte för honom att få, för vi vet att skyddsutrustning är en lyx som Sverige inte har råd att bistå med, ens till alla som jobbar inom vård och omsorg. Men det är många, likt min pappa som står helt utan skydd och hänsyn till, i den svenska strategin, som utelämnats att skydda sig själva och trots att de följer alla rekommendationer, finner sig i ett moment22 i frågan om sin hälsa. De klagar inte, de litar på myndigheterna och de hoppas att den dagen de behöver en vårdplats, så ställer Sverige upp med det. Dessa personer sitter isolerade på obestämd tid, till förmån för att vi ska ha ett öppet samhälle, där vi ska kunna fortsätta gå på gymmet, äta på restauranger och gå fika. Allt för att ekonomin inte ska krascha, vilket ingen av oss givetvis vill. Ekonomin i Sverige står inför en nedgång minst lika stor som ekonomin i våra grannländer, det prognostiserar IMF. Och lägg då till den osäkerhet som följer höga dödstal och överbelastad sjukvård och hur osäkerhet påverkar konsumtion, så har vi en strategi som är dömd att misslyckas på båda fronterna. Den svenska friheten har ett dyrt pris, som vi alla kommer få betala, på ett eller annat sätt.

Att med strikta restriktioner hålla smittan i samhället på lägsta möjliga nivå är det enda solidariska ett land kan göra i hanteringen av covid19. Det är det enda sättet att säga: vi är alla lika mycket värda och vi ska alla gemensamt hjälpas åt att skydda oss själva och varandra. Och det är hög tid att Sverige gör just det, det är hög tid att Sverige tar krafttag mot covid19, i form av striktare restriktioner, masstestning och spårning. Och fram tills att spridningen nått mycket låga nivåer måste alla som möter någon i riskgrupp bära adekvat skyddsutrustning och alla som rör sig i samhället bära ansiktsmask.

Men Sverige har valt den andra vägen och är som bekant på väg mot flockimmunitet, vilket betyder att vi måste fortsätta isolera riskgrupperna, tills flockimmuniteten är ett faktum. Det kommer dröja länge innan mina barn får krama sina mor- och farföräldrar likt mina vänners barn nu gör i Danmark. Det kommer inte ske till midsommar, men kanske till jul. Låt oss också komma ihåg att, detta är ett aktivt val, inte en slump, Sverige hade mycket väl klarat av att implementera samma restriktioner som resten av Norden och hade nu kunnat skörda samma frukter, som övriga Norden.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s